Vetenskap och kristen tro?

Debatt ”Dog Jesus fastspikad på ett kors, eller blev han spetsad på en påle?” Nya testamentets beskrivning av korsfästelsen av Jesus stämmer mycket väl med vad den medicinska vetenskapen säger.

Är  Jesu död på korset vetenskapligt trovärdig?

PÅ HÖNÖKONFERENSEN hölls ett seminarium av Gunnar Samuelsson som refererades i Dagen 9 juli. Seminariet handlade om att Jesus kanske inte dog på det sättet vi har tänkt oss.

Artikeln kan sammanfattas med att Jesus  kan ha dött av ett romerskt spjut, korset kanske inte var ett kors, han spikades nog inte vid korset, hur Jesus hängdes upp är en öppen fråga och att Jesus kämpade med korset på via Dolorosa går inte att belägga. Jag var inte på seminariet utan har bara läst artikeln, men skulle vilja kommentera dessa slutsatser utifrån ett medicinskt och vetenskapligt perspektiv.

^Efter den misshandel Jesus genomled, med bland annat piskning som flådde ryggen, och upprepade kraftiga slag mot huvudet under ungefär ett dygn, är det inte konstigt om han inte orkade att bära sitt kors. Det är troligt att Jesus inte hade krafter att bära sitt kors.

^Texterna berättar om att Jesus hängdes upp, vilket eventuellt skulle kunna innebära att hans döda kropp hängdes upp.. Texterna säger dock unisont att Jesus hängdes upp levande. Korsfästelse syftade till att man skulle vara levande så att man fick en lång och plågsam död. Ingenstans finns det antytt att Jesus blev spetsad på en påle, och om så var fallet skulle han ha dött mycket snabbt. Vi kan utgå ifrån att Jesus hängdes upp levande, och att syftet var en utdragen och plågsam dödsprocess.

^Om Jesus spikades eller bands vid korset kanske inte är så viktigt, dock skall det noteras att Tomas efter uppståndelsen får se såren på Jesu händer. Hade han varit bunden så hade Jesus haft skavsår på handlederna. Enda sättet att få sår på händerna vid en korsfästelse är att spika dem vid korset..

 

JESUS VISAR EN TYP av skada på två platser på kroppen, händer och sin sida. Båda sårtyperna hade karaktären av att vara genomborrade. Tomas kräver bevis och får stoppa in ett finger i såret på handen. Detta kan bara göras om det är en kraftig genomborrning av handen. Inget vanligt sår kan förklara detta. Det är därför mer sannolikt att Jesus blev spikad och inte bunden vid korset.

^Jesu kropp blev stungen av ett spjut, och då noteras att det kom ut blod och vatten. Spjutet kan till exempel ha träffat mjälten eller hjärtat. Om man är vid liv så orsakar en sådan skada att man blöder, med andra ord att det flödar ut blod. Om man är död separerar (”vatten”) och blod (röda blodkroppar som ger en mörkröd färg). Noteringen att det kom ”vatten och blod” visar att Jesus blev stungen av spjutet efter det att han hade dött.

Hur hängdes då Jesus vid korset, och var det ett kors? Det är en mycket intressant notering att när dens tora helgen (Pesach) närmar sig får inga orena korsfästa hänga på sina kors. Soldaterna får därför i uppdrag att slå sönder deras ben. Varför?

För att förlänga plågan för en korsfäst lät man sätta en ”fotplatta” under fötterna. Livsviljan gjorde då så att fången lyfte upp kroppen något med fötterna och benen och kunde då andas bättre (och levde/plågades då längre).

 

EN KORSFÄST PERSON med armarna naglade vid korsets tvärbjälke kvävs till döds när kroppen inte längre kan hållas upp av benen.  Trycket mot bröstkorgen – med utsträckta armar – kväver den korsfäste när han inte längre har kraft att utvidga bröstkorgen (dra in luft).

När sabbaten inträder så skall de orena (korsfästa) tas ner, och måste då vara döda. Vad gör då soldaterna? De krossar de korsfästas ben, och då kan de inte längre hålla uppe kroppen och de kvävs inom några minuter. Men de gör inte detta med Jesus, för han är redan död. Soldaten dubbelkollar genom att sticka honom med ett spjut, och då kommer det ut ”blod och vatten”, med andra ord, Jesus var redan död. Vi kan på goda grunder utgå ifrån att Jesus korsfästes, med utsträckta armar och med en fotplatta för fötterna

 

EN MEDICINSKT vetenskaplig läsning av Nya testamentets texter ger en klar bild av en realistisk korsfästelse.

Till detta skulle kunna sägas mycket mer, till exempel att Jesus dör samtidigt som när påskalammet slaktas i templet, där inte ett ben fick vara brutet på lammet. Eller att Gamla testamentets texter säger att Jesus skulle ”genomborras” och att ”inget ben skulle krossas”. Paulus som var en expert på att avrätta folk och med stor analytisk förmåga beskriver Jesu död, använder begrepp som ”korsfäst”, ”korset” och ”spika fast”. Helhetsbilden ger alltså en tydlig bild av en korsfästelse.

Utifrån ett andligt och teologiskt perspektiv är dock uppståndelsen mycket viktigare.

LENNART MÖLLER.  Professor vid Karolinska institutet, Stockholm.

---

Arkeologiskt fynd bekräftar mordförsök

Stormän ville döda profeten Jeremia för 2500 år sedan

Nya arkeologiska fynd ”bekräftar” en biblisk mordkomplott mot profeten Jeremia.

Israeliska arkeologer har hittat sigill med namn på två av profetens fiender. De båda hade krävt dödsstraff för Jeremia och kastade honom i en brunn.

Som så många andra gammaltestamentliga profeter var Jeremia kontroversiell och förargelseväckande i sina samtida ögon.

Så hände det sig under konung Sidkias regeringstid i Juda för cirka 2500 år sedan att flera stormän krävde att profeten skulle avrättas för sina landsförrädiska uttalanden. Jeremia förespråkade nämligen att det belägrade Jerusalem skulle ge upp inför den anstormande babyloniska hären. Att ge upp var enda chansen för invånarna att överleva, ansåg han.

Kungliga ”ministrar”

Nu har arkeologen Eliat Mazzar funnit två väl bevarade sigillavtryck i närheten av varandra under sina utgrävningar i Jerusalem. Det ena som tillhör Gedalja, Pashurs son, upptäcktes nyligen. Det andra med namnet Jukal, Selemmjas son, fann hon för tre år sedan.

De båda ingick i en grupp på fyra furstar, som fungerade som kungens ”ministrar” och konspirerade mot profeten Jeremia.

• Det är mycket sällsynt att arkeologer hittar lämningar efter betydelsefulla historisk

figurer, som dammar av historien och levandegör den bibliska berättelsen så påtagligt, säger professor Mazar.

• Sigillavtrycken mäter en centimeter i diameter. De hittades i Davids stad, utanför den muromgärdade gamla staden strax intill Dygnporten..
• Den gamla hebreiska texten är mycket väl bevarad, säger Eliat Mazar, som har lett utgrävningar på platsen sedan 2005.
• Hon tillhör en känd arkeologisk dynasti i Jerusalem. Både hennes far och farfar var framstående bibliska arkeologer.

Ockuperad stad

Bakgrunden till kravet på Jeremias avrättning är att profeten ansågs undergräva stridsmoralen och motståndsviljan när den mäktige Nebukadnessar, kung av det nybabiloniska eller kaldeiska riket, belägrae Jerusalem. Berättelsen finns i Jeremias bok, kapitel 38: ”Men Sefatja, Mattans son och Gedalja, Pashurs son, och Jukal, Selemjas son, och Pashur, Malkias son, hörde hur Jeremia talade till allt folket och sade: `Så säger Herren: Den som stanar kvar i denna stad kommer att dö genom svärd eller hunger eller pest, men den som ger sig åt kaldéerna skall få leva, ja, han skall vinna sitt liv som ett byte och få leva. Ty så säger Herren: Denna stad skall överlämnas åt den babyloniske kungens här och han skall inta den.`

Då sade furstarna till kungen: `Denne man bör dödas, eftersom han gör folket modlöst, både det krigsfolk som ännu är kvar här i staden och även allt det övriga folket genom att han talar sådana ord till dem. Ty denne man söker inte folkets välfärd utan dess olycka.`

Kung Sidkia svarade: `Nåväl, han är i er hand, ty kungen förmår inget mot er.`Då tog de Jeremia och kastade honom i kungasonen Malkias brunn på fängelsegården. De släppte Jeremia ditned med rep. I brunnen var inget vatten, men dy, och Jeremia sjönk ned i dyn.”

Kungen beordrade senare en hovman att dra upp Jeremia ur brunnen. Han fick stanna i kungens vaktgård ända till dess att Jerusalem intogs och en stor del av invånarna fördes till den babyloniska fångenskapen.

Kung Sidkia regerade 597 – 586 före Kristus.

Arne Lapidus.

20080806 DAGEN 6 augusti 2008 NYHETER VÄRLDEN

---

Boken ”Ditt Ord är sanning” En handbok om Bibeln tillägnad David Hedegård. Stiftelsen Biblicum.

Bibeln och zoologin, av Seth Erlandsson.

Inte sällan har det framförts att Bibeln inte är att räkna med när det gäller dess biologiska eller zoologiska uppgifter. När det gäller att bevisa att Bibeln i sådana frågor misstar sig och innehåller många fel är det i stort sett bara ett exempel man brukar kunna visa på, nämligen ”den idisslande haren”, som får stå som typexempel på Bibelns otillförlitlighet. Låt oss därför se lite närmare på Bibelns och vetenskapens konfrontation på denna punkt. 49 För en utförligare behandling av detta ämne, se S. Erlandsson, ”Den idisslande haren”, För Biblisk Tro 4. (1971), s 180 ff.

I lev. 11 kan man läsa om de rena djur som Israels barn fick äta. Kännetecknen på de fyrfotadjur som man fick äta är enligt Svenska kyrkobibelns översättning (1917 kolla 2000) att de både ”hava klövar och hava dem helkluvna” och ”idissla” (v. 3). Det räcker inte med bara det ena kännetecknet. Detta understrykes särskilt i v. 4-7, där exempel ges på fyrfotadjur som bara uppfyller det ena kravet: kamelen idisslar men har icke klövar, det vill säga har dem inte helkluvna, klippdassen idisslar men har icke klövar, haren idisslar men har icke klövar, svinet har helhelkluvna klövar men idisslar icke. I Deut. 14:6-8 inskärpes detta ånyo.

Utifrån dessa båda bibelställen har det länge hävdats att Bibeln tar misste, ty alla vet ju att haren inte är en ”idisslare”,

dvs. ett partåigt hovdjur av gruppen Ruminantia med magsäcken indelad i fyra (eller tre) avdelningar. Men studerar vi Bibeln närmare finner vi att den inte påstår någonting om att haren har fyra magar och skall räknas till gruppen Ruminantia. Termen ”Rumenantia” eller ”idisslare”  som en teknisk zoologisk term uteslutande för de djur som smälter födan med hjälp av fyra magar är motiverad av praktiska indelningskäl och kom att användas på detta sätt först långt fram i tiden. Ännu Linné använde sig av ett indelningssystem som inte brukar termen Ruminantia som en exklusiv term för de växtätare som har fyra magar. Linné lade yttre kännetecken till grund för sin indelning, och då i första hand tänderna. Följaktligen fördes haren till Rodentia eller Glires ”gnagare”.

Den hebreiska termen ma,ale haggera ”idisslare” eller ”omtuggare” har helt uppenbart ett vidare användningsområde än att bara avse födans uppstötande ur en av magarna.

Prof. Helmer Ringgren är en av de få som genomskådat det orättfärdiga i att kritisera Bibeln för dess uppgifter om haren.

Han skriver: ”Hebréerna gav akt på hur vissa djur rörde munnen på ett tuggande sätt utan att egentligen äta och gav det fenomenet ett namn. Vi har ett alldeles bestämt, biologiskt-vetenskapligt namn för en viss grupp hovdjurs omtuggande av födan: idissla. Men därav följer att det hebreiska ordet inte betyder ”idissla” i vår mening; det gör det i ett flertal fall, men inte alltid.. man kan därför faktiskt hävda att diskussionen om harens idisslande vilar på ett semantiskt missförstånd. 50 En bok om GT, s 98 f. Ringgren påpekar också att det är inte bara när det gäller djurriket som gränslinjerna kan dras olika: ”Vi delar in spektrums färger på ett sätt som för oss faller naturligt och ger varje färg dess namn. Men det finns språk som drar gränslinjerna mellan färgerna på helt andra ställen i spektrum än vi gör, och resultatet blir att inga färgbeteckningar i dessa språk kan exakt översättas till vårt språk. Äldre svenska använder ´brun` också för vad vi i dag kallar ´violett` – därför heter det ´brunört` fastän blomman är violett. Vi har ett likande exempel i hebreiskan, som använder samma adjektiv för växternas grönska och guldets färg.” 51. Ibid.

Det latinska verbet ruminare betyder ”tugga om” och används om växtätande djurs intensiva tuggande av födan.

Men det används också om människor som begrundar och mediterar över något. Det tyska verbet ”wieder käuen” ”tugga om” är i högtysk litteratur knappast belagt före Luther, men genom hans bibelöversättning blev det spritt. Termen Wiederkäuer” eller ”Wiederkauer” ”idisslare” blev vanlig först under 1800-talet i det zoologiska fackspråket. 52 Termen förekommer första gången 1821 i H.R Sshinz`tyska översättning av den store franske biologen Georges Cuviers (1769-1832) bok om djurriket. Cuvier talar nämligen i sitt stora verk Le régne animal (1871 ff.) om ”Les Ruminans” och använder detta uttryck som teknisk term för de djur som har fyra magar.

Det svenska verbet ”idissla” är bildat av det germanska id ”åter” och etilon., troligen en l-utvidgad iterativ av ”äta”. När den svenska Bibeln av år 1541 översätter Lev. 11:3 ”Alt thet som jbland diwren tweklöffuat är, och idiszlar, thet skolen J äta”, betyder alltså ”idisslar” ett intensivt omtuggande. Hur sedan omtuggandet i detalj går till, går inte texten närmare in på. Man nöjer sig med de yttre kännetecknen. Något påstående om att haren har fyra magar finns sålunda inte i texten utan detta är en anakromisk inläsning utifrån en senare zoologisk definition. Teremn ”idisslande djur” avser sålunda växtätande djur, som tuggar sin föda intensivt om och om igen. Termen ”idisslare” däremot blir vanlig från och med början av 1800-talet som teknisk term på de växtätande djur, som för sin matsmältning använder sig av fyra magar.

Hur går då harens matsmältning till närmare bestämt?

Liksom andra växtätare är den beroende av mikroorganismer för att kunna smälta cellulosan. Kon och andra växtätare, som har fyra magar, har en mycket hög koncentration av mikroorganismer i vommen för att kunna tillgodogöra sig den hårdsmälta födan. Haren och kaninen löser matsmältningsproblemet på ett annat sätt. De har en extra stor blindtarm för cellulosagärning. Två exkrementtyper bildas: dels små, fasta, mörka kulor, dels en mjukare, större och ljusare typ, som de, som de inte låter falla till marken utan äter direkt från analöppningen. Den sistnämnda typen bildas i blindtarmen och genom att de passerar matsmältningskanalen på nytt, kan födan smältas och utnyttjas fullständigare. Detta fenomen kallas ”reflektion”. Över 80 procent av födan behandlas på detta sätt.

Angå3ende djurens matsmältning, se Knut Schmidt-Nielsen, Djurens fysiologi, Stockholm 1964.

När alltså haren lagt sig till ro vid vissa tider på dagen sker denna omtuggning.

Utan att han inför nytt grönbete i sin mun kan han sålunda iakttagas hålla på med att tugga och åter tugga. Detsamma gäller om klippdassen, Hyrax capensis eller Procavia sinaitica som det i Bibeln är fråga om, och som klarar sin matsmältning genom att ha en extra, parig blindtarm.

Vi har sålunda återigen sett, att när Bibeln och vetenskapen har bringats i strid med varandra, har detta sin grund i att endera parten eller båda missbrukats och gjorts ansvariga för uppfattningar som inte är bibliska respektive vetenskapliga.

När vetenskapen inte går utöver sitt kompetensområde utan låter hypotes vara hypotes och vetenskapliga fakta sådant som vilar på kontrollerbara data, och när å andra sidan Bibeln får komma till tals sådan den är och dess innehåll noggrant blir studerat utan anakromistiska inläsningar,

föreligger ingen konflikt mellan Bibeln och vetenskapen. Vi har sett att det gäller om de många historiska, arkeologiska, språkliga och naturvetenskapliga frågor, som vi berört i denna artikel.

Att en forskning som förnekar verkligheten av Guds under ständigt kommer i konflikt med Bibeln, det ligger i sakens natur. Men en verklig vetenskap har ingen anledning att sätta bockar i kanten på Bibeln.  I stället måste den gång efter annan konstatera hur förunderligt exakta Bibelns uppgifter är. När Bibeln kan belysas av ytterligare dokument och vi därmed får mera kunskap om Bibelns värld, kommer inte Bibelns tillförlitlighet att sättas i fråga utan i stället många av de spekulativa hypoteser, som saknat vetenskaplig grund. Sanningen kan inte vara dubbel. Den är en enda.

Tidningen DAGEN Torsdag 5 juli 2012 nyheter

Higgspartikeln

 Forskarna vid partikelfysiklabratoriet  i Cern presenterade under ondsdagen upptäckten av ”Gudspartikeln”, svaret på hur massa kan uppstå.

 Frågan har sysselsatt tusentals forskare i femtio år. Sune Svanberg , professor emeritus i atomfysik, förklarar varför upptäckten inte behöver göra skapelsetroende nervösa.

 ”Gudspartikeln” är nu upptäckt

 Forskare har upptäckt partikel som ska hjälpa oss att förstå världens uppkomst: Vi har nu nått en milstolpe i att förstå naturen

 Fakta:

Higgspartikeln är en boson, vilket är de minsta kraftbärande    beståndsdelarna inom partikelfysiken. Forskarna liknar den vid ett energifält som ger sina objekt massa, för att sedan sönderfalla.

”Om inte Higgspartikeln existerade skulle ingen av oss existera, säger ROLF HEUER

50 års sökande

    I onsdags morse presenterade fysiker från laboratoriet Cern i Schweiz upptäckten av partikeln som enligt forskarna ska hjälpa oss att förstå världens uppkomst. Bevis för Higgsbosonen, eller den så kallade ”Gudspartikeln”, har kallats det mest efterlängtade ögonblicket i modern historia.

– Det är svårt att inte bli exalterad över de här resultaten, säger Sergio Bertolucci, forsknings ledare vid Cerns, i ett pressmeddelande.

I femtio år har tusentals fysiker världen över varit sysselsatta med att leta bevis för den avgörande pusselbit som ska komplettera standardmodellen, den modell som sammanfattar all teoretisk kunskap om de partiklar världen är uppbyggd av.  Hur massa skapas, har förklarats med hjälp av Higgs, en kraftbärande partikel som ger massa.

– Vi har nu nått en milstolpe i att förstå naturen. Upptäckten av en partikel som samstämmer med Higgsbosonen öppnar dörren för mer detaljerade studier, vilka kräver större mängder statistik och i framtiden kommer att kasta ljus över andra av vårt universum mysterier, sa Cenlaboratoriets generaldirektör Rolf Heuer när resultaten presenterades.

På frågan om hur viktig upptäckten är för den vanliga människan svarade Rolf Heuer:

– Det jag kan säga är att om inte Higgspartikeln existerade, skulle ingen av oss existera.

Applåderna från åhörarna i Cern var massiva. Länge har den avgörande mytomspunnna Higgsbosonen saknats i standardmodellen. Men nu har Higgs för första gången observerats experimentellt.

Forskarna har väntat med att offentliggöra resultaten tills man uppnått en säkerhet på 99,99997 procent. Det innebär, förklarade teamet från Cern under presskonferensen, att det är mindre än en chans på milijonen att de har fel i sina observationer.

–  Higgsbosonen är något som borde finnas i standardmodellen, för att allt skall falla på plats inom den nuvarande elementarfysiken, som världen är uppbyggd av. Tusentals forskare har varit inblandade i arbetet, och man har tidigare sett indikationer på att den finns. Man har till ch med kunnat räkna ut vad den borde ha för massa. Inom det här området, högenergifysik, är man väldigt konservativ och säger inget förrän observationerna är absolut vattentäta, säger professor emeritus i atomfysik och medlem i Västerkyrkan i Lund.

2,7 mil lång tunnel

I Cern, världens största partikelfysiklaboratorium, har miljarder protonkollisioner studerats i den enorma partikelacceleratorn, som utgörs av en 2,7 mil läng tunnel under marken på gränsen mellan Schweiz och Frankrike. Higgspartikeln är en boson, vilket är de minsta kraftbärande beståndsdelarna inom partikelfysiken. Forskarna liknar den vid ett energifält som ger sina objekt massa, för att sedan sönderfalla.

Har kostat 70 miljarder

Det har beskrivits som lättare att urskilja en vän bland tusentals ansikten på en sportarena, än att upptäcka Higgsbosonen bland miljarder protonkollisioner. Partikelacceleratorn  har kostat närmare 70 miljarder kronor att bygga, och drften har gått på 7 miljarder kronor per år. Två forskarlag vid Cern, Atlas och CSM, har konkurrerat med varandra..

Sune Svanberg, som suttit i Nobelkommittén för fysik under tio år, varav två år som ordförande, upplever det som tillfredsställande att man nu funnit Higgsbosonen.

– Man har sattsat alla dessa miljarder på att bygga Cern. Sökandet efter Higgs är en av de stora frågorna som funnits i fysiken. Forskarna kanske inte är extremt  förvånade över upptäckten, men det är ganska tillfredsställande, säger han.

Higgsbosonen är döpt efter den skotske fysikern Peter Higgs. Han förutsåg på 1960-talet att bosonen fanns. Vid morgonens presskonferens i Cern var Higgs, nu 83 år med på plats.

– Det här är verkligen en otrolig händelse, en extraordinär bedrift. Jag trodde inte jag skulle f´å vara med om detta uner min livstid. Men nu har det hänt! Sa Higgs.

Det mesta talar nu för att upptäckten av Gudspartikeln kommer att belönas med ett Nobelpris.

”  Forskning är som att tänka Guds tankar efteråt. All forskning är bra eftersom den hjälper oss att beskriva Guds värld och Guds skapelse”

   Forskare: Motbevisar inte Gud som skapare Higgsbosonen anses vara svaret på frågan om hur massa kunde uppstå för 13,7 miljarder år sedan. Sune Svanberg menar att upptäckten inte behöver göra kristna skapelsetroende nervösa.

– Higgsmekanismen är det fenomen som gör att saker och ting får massa, får vikt. Jag har som kristen inget emot att kalla upptäckten Gudspartikeln, säger Sune Svanberg, professor emeritus  i atomfysik och medlem i Västerkyrkan i Lund.

Partikelacceleratorn där Higgsbosonen studerats har kallats Big Bang – maskinen, eftersom kollisionerna kan beskrivas som miljarder små Big Bang i miniatyr. Upptäckten av Higgsbosonen kan hjälpa fysikerna att förstå vad som hände efter vad forskarna beskriver som Big Bang.

 Fyra procent är synligt

Standardmodellen beskriver de partiklar som människan och allt synligt i universum, är gjorda av. Tidigare trodde forskarvärden att all synlig materia utgjorde 100 procent av universums totala energi. Nu är man eniga om att det synliga endast handlar om fyra procent av helheten.

”Efter Babels torn”

– Jag brukar säga att forskning är som att tänka Guds tankar efteråt. Inget skulle ju vara omöjligt för oss efter Babels torn, och det är vad vi ser, att vi nu till och med kan lösa det här svåra med Higgsbosonen. All forskning är bra eftersom den hjälper oss att beskriva Guds värld och Guds skapelse, säger Sune Svanberg.

Han tycker inte att upptäckten av Gudspartikeln motbevisar Gud som skapare av världen.

–  Min egen syn som naturvetare och kristen  är att se det som att Gud är allsmäktig, alltså helt kapabel att skapa världen exakt som skapelsen beskrivs i första Mosebok. Men, han kanske valde att göra det på något annat kul sätt. . Vi behöver inte vara duktigare än Gud Fader själv. Den här upptäckten är inget vi behöver vara nervösa över. Gud har gett människan möjlighet att forska och utreda och inför allt får man ha en stor ödmjukhet, säger Sune Svanberg.

                                                    SOFIE HEDMAN

 

VÄRLDEN IDAG Måndag 9 juli 2012 VETENSKAP

 Vad bevisar Higgspartikeln?

 Under de senaste dagarna har media annonserat den stora nyheten att man nu funnit Higgspartikeln, ibland kallad Gudspartikeln. Beteckningen Gudspartikeln ger associationer till att man nu förstår allting i universum. I denna anda skrev GP  den 5/7, ”Det innebär med andra ord att partikeln – kort och gott – förklarar unviersums existens”.

 Tonen i seriösa vetenskapliga tidskrifter som Nature är som förväntat inte lika extatisk. Där påpekar man att namnet Gudspartikeln är synnerligen missvisande och något som fysiker starkt ogillar.

Att, som GP, påstå att Higgspartikeln ”förklararr universums existens” är rent nonsens och visar att den som skrivit detta inte förstått speciellt mycket.

Standardmodellen

Inom fysiken finns något som kallas Standardmodellen, vilken formulerades under mitten av 1970-talet. Den sammanfattar de olika atomära partiklar som existerar  och deras egenskaper, och bygger på en kombination av observationer och matematiska, mycket abstrakta, teorier.

Enligt Standardmodellen så består vissa typer av partiklar   (hadroner) av s k kvarkar  (rotonen består t ex av två uppkvarkar och en nedkvark).  Andra partiklar  (leptoner), som t ex elektronen, består inte av kvarkar och kan inte delas upp i mindre beståndsdelar. Standardmodellen säger också att det finns fyra naturkrafter; stark, elektrisk, svag och gravitationell kraft. Dessa krafter överförs genom olika kraftpartiklar. Den elektriska kraften ( t ex att en positiv och en negativ laddning attraherar varandra) överförs genom utbyte av fotoner. Etc.

 Allt detta sammanfattas i Standardmodellen. Utifrån den matematik som ligger grund för denna modell, har man kunnat förutsäga existensen av ytterligare partiklar och även deras egenskaper. De flesta av dessa partiklar har sedan hittats. Toppkvarken förutsades t ex 1973 och observerades först 1995. Den visade sig ha precis de egenskaper  (massa, laddning etc) som förutsagts. En partikel som länge gäckat forskarna är den s k Higgspartikeln eller Higgsbosonen. Den förutsades 1964 av bl a Peter Higgs (därav namnet).

 Kortfattat kan man säga att Higgspartikeln introducerades för att förklara varför  vissa partiklar ( som proton och neutron har massa (vilomassa om vi skall vara noga) medan andra inte har det ( t ex fotonen). Tyvärr tillåter just nu inte utrymmet någon närmare förklaring till vad detta innebär.

Higgs förutsägelse

Enligt Higgs förutsägelser har Higgspartikeln mycket stor massa och sönderfaller omedelbart till andra partiklar. För att framställa och detektera denna partikel krävs därför mycket kraftfulla acceleratorer. I och med den nya acceleratorn, LHC, vid CERN  i Genéve, som togs i drift 2009, har man fått  tillgång till en sådan accelerator. Två olika experiment har gjorts där för att påvisa Higgspartiklar. Sammanlagt har det hela hittills kostat runt 20 miljarder ca 10 000 fysiker har varit involverade. Man har också haft tillgång till världens kraftfullaste datorer. Själva acceleratorn består av ett cirkelformat vakuumrör, vars omkrets är 27 km och ett av de ”mätinstrument” som registrerar vad som  sker ( Atlas), väger 7000 ton (lika mycket som Eiffelfeltornet)! Den information som registreras i Atlas svarar mot 100 000 cdskivor per sekund.

De indikationer som gjorts, och som föranlett alla skriverier, visar att man upptäckt en ny partikel med en massa som är ungefär lika  med den som förutsagts för higgpartikeln. Denna partikel har emellertid ytterligare egenskaper, som måste verifieras, innan man kan vara helt säker vad det är man funnit. Så forskarna avvaktar.

 Överdrivna anspråk

 Och så till de överdrivna anspråken när det gäller Higgspartikeln. För det första innebär observationerna av Higgspartikeln inte något fundamentalt nytt.

Denna partikel har ju varit förutsagd i nästan 50 år. Observationerna innebär en stark bekräftelse av Standardmodellen. Och det är bra nog. Men Higgspartikeln förklarar inte på något sätt universums existens (som påstods i GP). Lika lite som observationer av atomer förklarar universums existens. Att vi kan förklara varför partiklar har massa, förklarar inte hur ett universum kunnat uppkomma ur ingenting, och varför vårt universum fått de ytterst speciella  egenskaper (naturlagar, naturkonstanter) som är nödvändiga för att liv ska kunna existera.

Evolutionsteorin nu bevisad?

Någon som brukar läsa på min hemsida påstod att någon tidning till och med hävdat att evolutionsteorin nu var bevisad. Jag har inte lyckats hitta källan, men om påståendet skulle stämma, så är det förskräckligt. På vad sätt skulle Higgspartikeln bevisa evolutionen? Det är snarare tvärtom. Att  abstrakt mattematik kan förutsäga existensen av en ännu okänd partikel och dess egenskaper, utgör snarare ett starkt  bevis för att universum är matematiskt till sin innersta natur, och att det bakom universum finns en intelligens.

Bara en bit i ett pussel

Den enorma entusiasmen över Higgspartikeln upptäckt delas inte av professor Karl-Fredrik Berggren vid Linköpings universitet (denne är också ordförande i Svenska  fysikersamfundet). Enligt Östgötakorrespondenten  den 5/7 anser Berggren (precis som jag) att upptäckten fått för stora proportioner. Inte heller gillar han namnet Gudspartikeln. Han säger (och det får bli min avslutning):

– Det är bara trams. Higgspartikeln är bara en bit i ett pussel.

  Krister Renhard

  Fysiker och författare

VÄRLDEN IDAG Onsdag 1 augusti 2012 TRO & LIV

FINNS DET SKÄL ATT TRO?

DEL 1/5

Förnuftsargument

8 aug del 2

15 aug del 3

22 aug del 4

29aug del 5

Idag inleder vi en serie på Tro& Liv om olika argument för Guds existens. För den som redan har lärt känna den Evige kan argumenten verka trosstärkande och hjälpa i samtal med andra. För den som ännu inte lärt känna Honom kan argumenten fungera som intresseväckare för att söka Honom. Skribent är Mats Selander, lärare vid CredoAkademin. I fem artiklar ska han argumentera för Guds existens och han börjar med det så kallade förnuftsargumentet

” Om Gud finns så är logik och förnuftighet grundläggande och eviga storheter i tillvaron. Gud skapade världen i enlighet med sitt förnuft.

Eftersom människan skapades till Guds avbild har hon förmågan att använda sitt begränsade förnuft till att förstå den förnuftigt skapade världen.

Förnuftet pekar på Gud

Detta är denförsta artikeln i en serie artiklar om argument för Guds existens. Vi har i de två tidigare artiklarna ( Världen idag 18/7 och 25/7 ) sett att tro och förnuft kan gå hand i hand och inte alls bör ses som oförenliga. Låt oss nu fortsätta vårt resonomang utifrån förnuftet. Förnuftet är nämligen inte bara förenlig med tron. Vi kan gå ett steg längre och ta själva förnuftets existens som utgångspunkt för ett argument för Guds existens.

Detta arguent har på engelska kallats ”The Argument from Reason” (argumentet utifrån förnufteet) och förknippas iförsta hand med C S Lewis

(kap 3 i hans bok Mirakler, Libris 1997). Lewis skriver: ”Om det inte finns något utöver naturen, måste ju logiken ha kommit till genom en historisk process Och naturalisten tror naturligtvis inte att denna process skapades för att åstadkomma ett mentalt beteende som kan finna sanningen. Det finns ju ingen skapare, och innan där fanns tänkare så fanns ju faktiskt inget sant eller falskt” (Mirakler sid 24)

Lewis menar alltså att vi inte har något skäl att lita på vårt förnuft om det inte kommit till genom en historisk(evolutions) process som inte haft logik, förnuftighet och sanning i sikte. Om evolutionen är en rent naturlig process utan någon som helst intelligent styrning eller påverkan och därtill delvis styrd av slumpmässiga mutationer, ja då har vi inga skäl att tro att våra hjärnor är gjorda för att genuint förstå tillvaron. Hjärnan (liksom alla andra organ) är då endast gjorda för överlevnad. Egentligen är de inte gjorda ”för” något alls, men det är överlevnad som fungerat som det filter som sorterar bort vissa livsformer och ”valt” andra.

Men detta gällerinte den gudstroende. Lewis igen: ”(D) en kristne är inte bunden av åsikten att logiken är en jämförelsevis färsk utveckling som skett genom en urvalsprocess som endast kan välja det biologiskt nyttiga. För honom är logiken – Guds logik – äldre än naturen, och ur den kommer naturens ordning genom vilken vi får lära känna den. För honom blir människohjärnan i insiktsstunden upplyst av den gudomliga logiken.” (Mirakel sid 28).

Om Gud finns så är logik och förnuftighet grundläggande och eviga storheter i tillvaron. Gud skapade världen i enlighet med sitt förnuft. Och eftersom människan skapades till Guds avbild har hon förmågan att använda sitt begränsade förnuft till att förstå den förnuftigt skapade världen. Detta ger en livsåskådningsmässig grund för den naturliga tillit vi har till förnuft och logik.

Problemet för naturalisten är att hon inte ser förnuftighet och logik som något som ingår i tillvarons grund utan snarare är senkomna produkter av en utvecklingsprocess som inte varit styrd av förnuft och logik. Detta skapar en hel rad problem för naturalisten. Den kristne filosofen Victor Reppert har i sin bok S C Lewis Dangerous idea (IVP, 2003) – S C Lewis farliga idé) -identifierat sex versioner av detta argument. De har alla att göra med någon aspekt av vårt förnuftsliv som inte går att förklara utifrån naturalismen men som kan förklaras utifrån gudstro.

Det första Reppert intentionalitet som är den märkliga förmåga våra tankar har att handla om något. Det är tankarnas riktadhet eller ”om-het”. Intentionalitet är notorisk svår att reducera till fysik och kemi. Det är omöjligt att ens förstå vad det skulle betyda att ”dessa atomer handlar om dessa andra atomer”.

Detsamma gäller sanning. Fakta är en sak, sanning en annan. En tanke är sann när den överensstämmer med fakta. Men då förutsätter sanning att det finns någon som tänker Och om människans tänkande utvecklats i en evolutionsprocess som inte haft samma tankar som mål, ja då har vi ej heller inga skäl att lita på våra tankars sanningsinnehåll på det sätt vi gör.

På samma sätt mennar Reppert att mentala orsaks och-verkansamband, logikens lagar samt förnuftets enhet inte kan förklaras naturalistiskt. Förnuftet har alltså flera grundläggande aspekter som blir obegripliga om naturalismen är sann.

Den kristne filosofen Alvin Plantinga har utvecklar argumentet ett steg längre. Han hävdar att naturalismen och den gängse evolutionsteorin är oförenliga. Om evolutionen skett utan någon som helst styrning så har vi inga skäl att lita på vårt förnuft, våra ögon, våra öron och hela vår kunskapsförmåga på det sätt vi gör. Evolutionen siktade bildlikt talat inte på förnuftighet och sanning, utan endast på överlevnad. Men i så fall bör vi betvivla alla våra teorier inklusive den naturalistiska teorin. På detta sätt blir alltså naturalismen självförgörande.

Men hur är detta ett argument för Guds existens? Argumentet är ju främst ett argument mot naturalism? Det stämmer, men det blir i motsvarande grad ett argument för en religiös världsbild som gör förnuft och logik grundläggande. Och för många är det i praktiken så att slaget står mellan naturalism och kristen tro, och i den diskussionen blir detta ett starkt argument för gudstro.

/MATS SELANDER.

Mats Selander är lärare på Credoakademin.